1 markandskommunikatör lär sig jogga

– No one's harder on me than myself and that's never going to change, under any circumstances. – Cristiano Ronaldo

Någon gång förra året hade jag fått för mig att jag skulle införskaffa joggingskor och tänkte att jag skulle utnyttja att jag hade ett stort friluftsområde som granne. Tror ni jag gjorde det? En gång ja, sen kom livet emellan och det är inte ens en lögn. Det ledde till att man slog ner sig själv för att man var så himla kass på att hålla ett löfte till sig själv. Försökte hitta motivation på olika håll, hamnade på instagram och diverse träningsbloggar men istället för att bli pepp blev jag bara deppig - "fasiken vad folk ska vara duktiga jämt.." Här sitter jag, volleybollspelare sedan hundra år tillbaka och orkade inte ens springa ynka 3km utan att börja gnälla och tänkaatt jag aldrig borde utsätta mig själv för dessa dumheter medan jag sakta promenerade hemåt.

Där fick jag nog. Nyårslöfte: Kunna springa 5km. Och enklaste sättet var ju självklart att anmäla sig till ett lopp! Jag visste att om jag hade lagt några slantar på något som jag måste prestera på och också inte vill vara sämre än de sämsta på plats så var jag tvungen att träna till det. Det var så jag hittade till Vårruset och upptäckte att några bekanta skulle springa det. Men haha, all den där träningen jag trodde att jag skulle göra hanns inte med. Volleybollen tog över totalt, jag skadade mig och var sjuk men jag fick nog till några pass ändå - jag var ju tvungen nybörjare som jag var.

Glad VårrusareDagen kom och Stora Skuggan fylldes av springsugna brudar. All den där peppen jag saknade var precis där! Hurtigt, färgsprakande, hejande, glatt. Precis det som gjorde att jag visste att jag skulle klara det. Herre, jag var ju urkass på att springa men EN gång kunde jag väl för tusan klara av det. Ni förstår, jag tävlade med mig själv, mot mig själv. Jag bestämde mig för att jag skulle få en paus och det endast om det kom en backe. Jag orkade väl 3,8km till jag beslutade mig för att stanna och precis därframme ser jag 4km-skylten, på toppen av en backe och blir lite sur - det var väl onödigt.. Där någonstans bestämde jag mig för att öka takten och orka sista biten utan några som helst hinder. AAAND i did it! På en urbra tid också - 31min! 

Nu säger jag inte att detta har gjort mig till en joggare, haha. Jag blev inte förvandlad över dagen direkt, det är helt omöjligt och det krävs så mycket arbete att komma någonstans med detta. Sommaren kom och enda träningen jag hann med var den på jobbets gym. Enda gången jag lyckades jogga under sommaren var också den jag stukade foten på och slog sönder knäet vilket gjorde mig orörlig i över en månad framåt. Därefter handlade resten av tiden bara om att läka alla skador inför den kommande volleybollsäsongen och förhoppningsvis kunna fortsätta min nybörjarhobby som joggare.

Skadad joggare :(

Denna nya hobby började nyss, även om jag sprang i våras. Vi får se vart denna joggingresa tar mig men just nu har jag lyckats jogga 4ggr på två veckor och sett att benen och fötterna håller, and that's gotta count for something huh?