Yoga

Hur yoga förändrade (läs: förbättrade) mig

amna-yoga11.jpg

Jag har så länge jag kan minnas haft en bitterhet och negativitet inom mig som jag alltid försökt förneka. Det är inget man skryter om riktigt och är inget folk vill umgås med. Det är inte förrän den senaste tiden som jag vågat erkänna och vågat göra något åt mina skavanker. Jag insåg att jag helt enkelt inte var nöjd med mig själv, att min självbild var så skev och jag hatade mig själv i smyg. Jag var inte lycklig och det var bara mitt eget fel.

"Meditation is hanging out with your soul"

amna-yoga4.jpg

Sen kom yogan in i mitt liv. Säga vad man vill men yoga ÄR fan livet. Det var inte förrän jag fann mig själv i ett bottenlöst hål som jag hittade till yogan och dess magi. Förutom fysisk helkroppsträning man får så är yoga såååå bra för själen. Meditation är ju en stor del av yogan och till en början var det meditationen som drog mig till mattan – jag fick sakta in, sluta tänka, lära mig andas, sitta still för en liten stund. Meditation är som medicin för en ångestsjäl som min, på ett vis som kan liknas vid endorfinkickarna man får av träning (tycker jag alltså, ingen forskningssnack här). Det är bara det senaste halvåret som jag utmanat mig själv mer med lite tuffare och svårare poser som verkligen får svetten att rinna, puh.

Med tiden och passen började jag bli sams med mig själv och kände någon slags acceptans växa i mig. Jag insåg att det är okej att bygga luftslott, bara jag inte bygger de hela dagarna. Jag insåg att jag är en person med otroligt mycket känslor som alla måste vårdas och värdesättas. Jag insåg att om jag vill gråta så ska jag gråta, för fytusan vad det är skönt att gråta ibland (det händer att jag gråter efter ett yogapass för att jag blir så knasigt känslofylld).

amna-yoga2.jpg
Amna-yoga1.jpg

Men viktigaste insikten av dem alla är: jag är så jävla bra precis som jag är. Jag är en babe, en krigare, en superwoman. Jag förstod att jag bara var lite vilsen, men det gör inget det heller – jag hittar nog rätt snart. Jag behöver bara lite mer tid på mig.

Du MÅSTE testa

Jag looovar, det är lättare än man tror. Stirra dig inte blind på alla de där superyogisarna som får det att verka som att det är det svåraste i hela världen (som t.ex. Yoga with Adriene som btwww varit min första inspiration och lärt mig alla grunder tacktacktack <3) – i yogan finns det inget rätt eller fel (förutom om det gör ont, då är det definitivt småfel). Man behöver inte vara vig, eller vältränad, eller spirituell, eller ha nå särskilda kläder eller något annat knasigt du kan tänkas hitta på som ursäkt att inte prova. Allt du behöver är: dig själv och ett golv. Men har du en katt så gör dig själv en tjänst och dammsug innan du drar igång för de där håren fastnar fan överallt...

amna-yoga7.jpg

To the moon and back

Jag och pappa besökte en hälsomässa igår. Jag insåg något hemskt om mig själv när jag vandrade runt där bland yoga-båsen, att jag ger så himla himla mycket av min energi för att göra andra glada att jag glömmer mig själv. Att jag dessutom sällan får samma dos av godhet tillbaka. Och att jag sakta men säkert tappar tron i människor.

Jag är ju som person full av känslor, men det ser jag positivt - jag har en emotionell intelligens. Jag snubblade över det här halsbandet, ett MantraBand med texten ”to the moon and back” som träffade mig så hårt att jag började gråta. För det är precis så jag är. Jag känner allt dubbelt så mycket som en annan, och jag älskar också lika hårt som jag kan bli sårad. Jag älskar, hatar, vill, trånar, hela vägen upp till månen och tillbaka.

Så när jag kom hem från mässan grät jag lite. Och så lite till. Och det kändes så skönt och frigörande. Att den konversationen jag hade med mig själv under mässan kunde göra en så enorm skillnad. Att jag insett att jag måste älska mig själv mer och sätta mina egna viljor i centrum oftare.

Jag har djup självinsikt, kanske för första gången någonsin. Time for change.