Träning

Ursäkter och disciplin

Det finns två saker som ständigt slåss med varandra, men som på många vis håller varandra i handen och där den ena driver den andra. Det är ursäkter och disciplin.

medfit-pose1.jpg

Från lagspelare till soloartist

I takt med att mitt träningsintresse ökade, efter det att jag slutade spela volleyboll, insåg jag med en käftsmäll hur viktigt det var med disciplin. Jag hade inte längre ett lag att förhålla mig till, fasta tider att passa, andra att samspela med. Nu var jag själv på gymmet, i simhallen, hemma på yogamattan. Och om träningen skulle bli av var jag tvungen att planera in den, kliva över jobbiga trösklar och ignorera alla ursäkter. Det var en rejäl omställning att ha så fria tyglar, och ingen coach som skäller på en när man är sen eller missar en träning (vilket var mitt driv liksom…). Hur skäller man ut sig själv liksom?

no-excuses-garmin.jpg
deadlift-amna1.jpg

Ursäkter

Är det något jag hatar här i världen (och det är få saker) så är det ursäkter. Jag låter förmodligen barsk, men det är (sant) som man säger: det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Men det tog sin lilla tid för mig att komma dit, ojojoj.

De som känner mig idag vet att jag är en doer, och det är jag väldigt stolt över att vara. Men en gång i tiden var jag ursäkternas okrönta drottning. Värma upp? Uh nej, den övningen var ju jobbig och jag har ju trots allt ont där, här och oj vad klockan blev…

Min mantra var följande klassiker som jag tror alla känner igen:
"Jag kan inte".
"Jag hinner inte".
"Jag vet inte hur man gör".
"Jag vågar inte".

En dag vände det, så när som över natten, och jag insåg: FA-AN vad jag är lat, svag och feg. Hur ofta har man inte sänkt sina egna drömmar och idéer med den sortens lögner? Jag insåg väldigt snabbt att det handlar om viljestyrka. Och där och då insåg jag att min mantra behövde bli

“Det kan du visst“.
”Du hinner visst”.
”Fråga någon, testa, träna på det”.
”Egentligen är du inte rädd för någonting”.

headstand-amna1.jpg
keyhole-forearm-amna.jpg

Disciplin

För många är ordet “disciplin” synonymt med idrott. Enligt Wikipedia (jag vet, ej källa att lita på osv med SAOB var helt obegriplig) handlar disciplin bland annat om att “uppfylla sina åtaganden och handlar i enlighet med sin föreställning om vad som är bäst att göra, även då ett sådant handlande medför ett obehag på kort sikt.

Jag tolkar det såhär: Det handlar om att äga sitt beteende och om vilken inställning man har till saker/aktiviteter/känslor. Att styra sina känslor och inte låta dem ta över. Det är en fantastisk känsla att ha den sortens kontroll, och i likhet med allt annat så gäller det att öva öva öva. Första tre löppassen kommer vara så jobbiga/tråkiga/utmattande, ush! Men ju fler de blir desto bättre känns det. Tröskeln till ett träningspass är inte så stor som du tror och krymper med tiden, det har du mitt ord på.

Ni vet some Nike-sloganen går? JUST DO IT. Ingen har någonsin ångrat ett träningspass. Och kom ihåg, inget pass är för kort; 15 minuters träning är 15 minuter mer än om du inte hade tränat alls.


P.S. Jag skäller faktiskt ut mig själv nuförtiden, btw. Funkar bättre än väntat, try it! ;)

Vila och återhämtning – bra eller dåligt?

271C8564-CF6C-44DF-A172-30C4C3EC2575.jpeg

Jag är en stark förespråkare för att man ska göra val som får en att må bra. Samtidigt är jag ett praktexemplar på hur dåligt man kan må när man gör fel val vad gäller kost, träning, sömn och allt däromkring (ja, även människor man väljer att omringa sig med). Ingen är perfekt, men enklaste sättet att lära sig göra rätt är att först göra fel, inte sant?

Konsten att vila

Efter en hel månad och lite till med konstant träning började jag känna mig trött i kroppen. Det smartaste jag kunde göra nu var att faktiskt lyssna på den och således vila. Men hur fan gör man ens?

Det var så uppenbart att jag behövde vila, men det är något jag är väldigt dålig på. Under hela min 16 år långa volleybollkarriär (lol, karriär…) vilade jag säkert totalt två dagar. Inga skador, baksmällor eller sjukdomar kunde hindra mig från att varken träna eller spela match – jag skulle vara på plan punkt slut. Det har såklart satt sina spår, varför jag också slutade med volleybollen. Jag slet ut mina muskler, lungor och leder och i längden tappade jag kärleken till sporten.

Gör om gör rätt

Man kan helt klart påstå att jag har lärt mig läxan. Och på sätt och vis tror jag det även har med mognad att göra, men det är ett helt annat inlägg. Det senaste året har jag fokuserat väldigt mycket på att lyssna på min kropps behov, både fysiskt och psykiskt. Det kroppen behöver för att må bra, det ger jag den – chips inkluderat såklart (såklart). I det stora hela handlar det om sunt förnuft; Känns det fel så är det förmodligen fel = don’t do it. Tänk såhär: Gör det ont? Ja. Ska det göra ont? Nej. Slutsats: stanna upp och tänk till. Nej, det är inte så lätt som det låter, men ibland får man vara starkare än sina viljor för att det ska gå.

Effekterna av återhämtning och vila

Att vila har sina effekter och de kommer med både bra och (tyvärr) negativa resultat. Jag tog nyligen en hel veckas vila och skrev ner vilken inverkan vila hade på mig. Nedan är vad jag upptäckt.

Och kom ihåg, det är väldigt individuellt hur en person reagerar på både träning och återhämtning.

Negativa effekter

  • Fick ont i ryggen och nacken

  • Tappade träningssuget

  • Sov rätt kasst, var för rastlös och uttråkad för somna/vakna

  • Åt dåligt = fick problem med magen och blev svullen

  • Motivationen för andra aktiviteter försvann och jag blev latare, jag blev uttråkad och rastlös

  • Blev sjuk och det gick fan snabbt, vilket jag tar som resultat av allt ovannämnt

Positiva effekter (som jag främst märkte av efter vilan)

  • Bättre syreupptagningsförmåga när jag joggar, helt klart starkare lungor (så sjuk känsla?!)

  • Starkare leder och höfter

  • Självsäkrare muskler och mindre kramp/mjölksyra i benen

  • Energisk och viljestark, mest för att jag var så pepp på att komma igång igen

Slutsats

Att vila är fan livsfarligt, haha. Det är så lätt att tumma på alla regler och rutiner man annars är så van vid att följa. Jag upplever att bra träningsvanor inspirerar till bra mat- och sovvanor – de går hand i hand. När det ena tar paus verkar de andra delarna följa med.

Men är det värt att vila då? JA. Det är så så otroligt viktigt för kroppen att få tid att återhämta sig. Läser man på lite om det är det inte bara bra för muskler och leder, utan även för immunförsvaret och nervsystemet. Att jag blev sjuk efter min vila kanske är ett kvitto på att jag gick ut för hårt helt enkelt. Men jag ser fram emot att bli frisk och komma tillbaka starkare och mer motiverad än jag var innan.

Lesson learned.

Träningen just nu

C1F733BB-FD08-4D4C-9A96-A0A069C5B246.jpeg

Jag är verkligen i en riktigt spännande fas i träningen just nu. Jag har tagit mig an löpning, och löpträningen må vara sig lik från dag till dag men känslan och prestationen är en annan. Den är bättre för varje gång, trots att jag sitter på någon slags nybörjarschema, springer långsammast i hela landet, aldrig sprungit längre än 32 minuter i ett streck. Men samtidigt blir jag tåligare, mjukare i stegen och hungrig efter mer fart och längd.

Löpning är så tråkigt

Just nu håller jag på med att träna på min uthållighet. Jag tycker att löpning är så så tråkigt. Det är sant! Men så fort jag får lite siffror att följa, förbättra och jämföra med blir det genast spännande. I torsdags var det tänkt att jag skulle springa 5 kilometer på löpbandet på 7.45min/km. Passet efter skulle vara på 7km och det var jag väldigt pepp på. Det skulle ju bli en ny milstolpe för mig trots allt, på väldigt många aspekter. Så jag bytte och skulle minsann sätta den där sjuan på bästa möjliga sätt.

Min första sjua

8.15min/km säger Runkeeper att jag ska börja med, för att sakta öka till 7.45. Men liksom, det är ju dödslångsamt. Efter drygt 3km på 7.45 ökade jag takten rejält och insåg plötsligt att 5km vilken sekund som helst skulle passera. Och där var det, femman var förbi och jag började känna en rejäl kick. Jag höjde takten, höjde musiken och med gåshud på min svettiga hud sprang jag in min första sjua utan ett enda stopp, med en snittakt på 7.38min/km (DÖDSLÅNGSAMT). Men jag gjorde det fan, och jag hade förmodligen kunnat fortsatt några kilometer till. Halvmaran, here i come :D

Tough Viking 2019

Förutom att jag löptränar för en rad olika lopp jag hade tänkt ta mig an i år, tränar jag också inför Tough Viking. Det är såklart en hel annan slags träning där styrka och mod har den största fokusen. Det handlar, för mig, främst om greppstyrka oooooch jag har ingen haha. Det kanske man inte kan tänka sig efter 16 år som volleybollspelare – mina handleder och händer och armar var ju mitt leverbröd då. Men lägg till lite överrörlighet och handsvett i ekvationen så har du mig. Hela dagarna går jag runt och tänker HUR GÖR MAN, samtidigt som jag är väldigt feg och inte riktigt vågar testa mig fram på gymmet. Jag är helt plötsligt skygg och rädd att göra narr av mig själv. Jag, tjejen med ett kilo skinn på näsan.

Vad har mod med saken att göra?

Och det är där mod har en stor roll i hinderbanor av detta slag. Speciellt när de är ens första (hjälp). Det gäller att våga; våga testa, våga misslyckas, våga försöka igen. Nej, jag kan har ingen och kan inget om greppstyrka och det sticker jag verkligen inte under stolen med. Det är första gången på väldigt länge jag upplever att jag tar mig an något som utmanar mig på ett fysiskt och mentalt sätt som detta gör.

En annan sak som skrämmer mig är isbadet. Ett av hindren är att man ska doppa hoppa in i ett isbad, doppa huvet för att komma under ett hinder och upp snabbt igen. Jag mår väldigt illa av bara tanken – jag hatar kyla av alla slag. Men fan jag älskar ju utmaningar, så det här borde jag ju klara. Eller hur?

DCD939EF-E635-4F5F-8D02-D4CE1113A275.jpeg

Vårruset 2018 avklarat!

IMG_2478.JPG

Dagen för Vårruset 2018 var kommen och jag förberedde mig på bästa sätt med  att göra rent hela balkongen i sport-bh och shorts, haha. Jag var både nervös och pepp på samma gång för ett lopp jag inte hade sprungit på två år och behövde distraheras. Att jag dessutom inte är en som är ute på löpturer gjorde ju inte saker mindre stressande.

IMG_2482.JPG

Där satt jag på pendeltågsstationen och var nervös, antagligen för att jag var rädd att misslyckas och att inte uppnå de mål jag hade satt. Och för att jag var rädd för att stuka foten och ramla omkull, vilket är vardagsmat för en klumpeduns som mig. Men tänk så fel en kan ha för det gick över förväntan.

IMG_2514.JPG

Väl på plats snörade jag på mig skorna och fick massa pepp av Jonatan. Jag fick även kramas med den söta tjej som jag tillbringade en heldag med på Tough Viking som bara dagen innan beslutade sig för att springa loppet (en annan behövde typ två års mentalt förberedelse HEHHE), så cool!

IMG_2515.JPG

När jag letade efter en plats att stå på inför start där jag inte skulle bli ihjältrampad (riktigt tjockt med folk första kilometern) valde jag att ställa mig precis bakom dessa två. Kunde inte låta bli att bli motiverad av deras tröjor på ett annars företagströjefyllt lopp. 

IMG_2516.JPG

Och så var jag i mål på personbästa tiden och inte ett enda stopp under hela loppet (fortfarande chockad över sistnämnda). Var ju utomordentligt stolt över mig själv redan vid 4km-sträcket och ville börja gråta (mvh gråter för allt). Jag sprang utan musik dessutom, något som jag trodde skulle stjälpa mig. Men det var faktiskt tusen gånger bättre utan – jag kunde fokusera bättre på min andning, på min snittid och att höra hejarop från medlöparna var ett riktigt plus.

Resutlat: 30.59 med ett snitt på 6.11

Vårruset-medalj.JPG

Fyfan vad skönt att ha gjort detta hörni. Är redan pepp på att springa ännu ett lopp denna sommar och peppa inför att kanske springa Tjejmilen eller midnattsloppet. Så spännande! :D

Bli den bästa versionen av mig själv ❥

amko18.jpg

Till en början kände jag att jag inte hade något att skriva om längre. Nu när jag är hemma hela dagarna så smälter mina dagar ihop mer och mer – jag gör ju ingenting?

Men sen insåg jag hur fel jag hade. Jag gör mer nu än jag någonsin gjort.

Jag jobbar så jävla hårt på att bli mitt bästa jag. Det krävdes att jag dels fyllde nästan 30 och att få sparken för att jag är strukturerad och väljer prioritering framför ja-sägning att inse att jag fan förtjänar så mycket bättre. Jag förtjänar att må bra, att se bra ut, att vara glad, att se resultat och uppnå mål för min egen skull.

Och det är precis vad jag tänker skriva om.