Från höst till nu, som dag och natt

I höstas hamnade jag i någon slags depression som jag totalt ignorerade. Jag fortsatte jobba på, plugga på, kämpa på – jag vägrade misslyckas igen. Likaså vägrade jag lyssna på min kropps signaler, panikattackerna som kom tätare inpå varandra och någonstans på vägen fick jag inflammation i lymfkörtlar, nacke och rygg. Jonatan ruskade om mig någonstans på vägen och fick mig att inse att jag behövde ”ta tag i problemet NU, inte sen”. Så jag började hälsa på hos Vårdcentralen en gång i veckan och prataprataprata men det gick alldeles för sakta för att mitt sinne skulle orka med. Plötsligt satt jag där och bad om att få mediciner, för allt jag ville ha var lite sinnesro och sömn.

Out of the blue landade ett häftigt jobb i mitt knä och jag tackade snabbt ja. Jag började känna mig något lugnare, mer sansad inför framtiden och kände för en stund att I was going places. Det höll dessvärre inte länge. Tre-fyra månader in fick jag sluta, det var inte självvalt men erkännas ska att jag ville söka mig vidare och blev ändå ganska lättad för jag insåg vad jag egentligen ville göra ”när jag blir stor”. Men med lättnaden kom också paniken över arbetslösheten och vad den skulle innebära. Jag har väl aldrig varit arbetslös? Vadfan, är jag tillbaka på ruta ett helt plötsligt?

Jag sökte runt 40-50 jobb och gick på förvånansvärt många intervjuer. Men ju fler dagar som gick desto mindre hopp hade jag, för så fort jag närmade mig mål lyckades jag stuka foten och ramla omkull. Så där låg jag i sängen, med ont i mage, bröstkorg och sinne och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Så jag släppte det, backade undan från datorn och låtsades vara på någon obetald semester istället.

”Fortsätt söka och leta, ge inte upp så lätt Amna”, brukade han säga och rufsade till mitt hår. ”Ge det lite tid ba”. Han brukade hämta vatten till mig på morgnarna innan han gick till jobbet, smsade om dagarna för att se till att jag ätit frukost och gick på promenader med mig om kvällarna. Min bästa vän. Den där personen som lägger så mycket medkänsla, oro, tid och kärlek på en utan att kräva något i gengäld. Tack tack tack tack som fan för allt allt allt allt allt du gjort och fortsätter göra.

Och han hade rätt. Jag är inte botad, mina spöken är kvar och lär hålla mig sällskap ett bra tag framöver. Jag är inte heller helt trygg i mig själv och framtiden men jag är inte lika panikslagen över de delarna. Och allt jobbsök och allt Jonatans peppande har gett resultat för här sitter jag med mitt alldeles egna lilla drömjobb och är mer pepp än någonsin. LET’S DO THIS!

  • DU KAN <3

    • amnanoir

      Tack Emma! <3