Yogi

To the moon and back


Jag och pappa besökte en hälsomässa igår. Jag insåg något hemskt om mig själv när jag vandrade runt där bland yoga-båsen, att jag ger så himla himla mycket av min energi för att göra andra glada att jag glömmer mig själv. Att jag dessutom sällan får samma dos av godhet tillbaka. Och att jag sakta men säkert tappar tron i människor.

Jag är ju som person full av känslor, men det ser jag positivt – jag har en emotionell intelligens. Jag snubblade över det här halsbandet, ett MantraBand med texten ”to the moon and back” som träffade mig så hårt att jag började gråta. För det är precis så jag är. Jag känner allt dubbelt så mycket som en annan, och jag älskar också lika hårt som jag kan bli sårad. Jag älskar, hatar, vill, trånar, hela vägen upp till månen och tillbaka.

Så när jag kom hem från mässan grät jag lite. Och så lite till. Och det kändes så skönt och frigörande. Att den konversationen jag hade med mig själv under mässan kunde göra en så enorm skillnad. Att jag insett att jag måste älska mig själv mer och sätta mina egna viljor i centrum oftare.

Jag har djup självinsikt, kanske för första gången någonsin.
Time for change.